Dragvoll – de första 50 åren

Den 29 januari 1970 beslutade tävlingsjuryn att Henning Larsens Tegnestue hade vunnit arkitekttävlingen om ett campus på Dragvoll. Resten är som bekant historia .

En förhistoria om stadsplanläggning

Det finns en förhistoria. Historikern Ola Svein Stugu har visat att Grunnutnyttelseskomiteen offentliggjorde idén om Dragvoll-Stokkan som universitetsområde redan 1962. Denna kommitté arbetade med stadsutveckling, vägplanläggning och arealdisponering i Trondheimsområdet, bland annat med hur Dragvoll-Stokkan skulle användas: ”Arealer til universitetsformål”.

Året efter, 1963, köpte Trondheims kommune Dragvoll-Stokkan för universitetsutbyggnad, 1965 övertog norska staten området och 1968–70 anordnade Statens bygge- og eiendomsdirektorat en nordisk idétävling om reglering och bebyggelse, som alltså Henning Larsens Tegnestue vann.

I planerna som förelåg och som Henning Larsen vidareutvecklade med sin projektgrupp var Dragvoll helt integrerad i Trondheims storskaliga areal-, stads- och trafikplanläggning. Bilen stod i centrum för denna planläggning. Men tack vare att dåtidens aktörer inte genomförde sina motorvägsplaner utan etablerade kollektivtrafiklösningar är Dragvoll i dag integrerad i en mer hållbar infrastruktur; fyra busslinjer betjänar för närvarande Dragvoll.

Dahlem och Dragvoll

Dragvoll kan lokaliseras i traditionen att bygga campus, som har sina rötter i USA. I Skandinavien finns campus i bland annat Aarhus universitet, Blindern i Oslo, Frescati i Stockholm, Odense universitet, Umeå universitet och Åkroken i Sundsvall.

När tävlingen om Dragvoll utlystes hade arkitekten Henning Larsen gedigen erfarenhet av att planlägga utbyggnader av campusområden. Han hade 1961 vunnit första pris för bebyggelse vid Stockholms universitet i Frescati. Något senare deltog han i tävlingen om Odense universitet.

Historikern Thomas Brandt har lyft fram att Henning Larsen var inspirerad av Freie Universität Berlin, som planlades och byggdes som campus i Dahlem 1963–1974: ”Ideene fra dette prosjektet tok han med seg i sitt videre arbeid, ikke minst tanken om ’bygningen som by’, hvor den store universitetsstrukturen skulle gjennomskjæres av en gatestruktur i form av et korridorsystem med omliggende bygninger og fellesarealer.”

Helt visst finns det stora likheter mellan Dahlem och Dragvoll. Det blir man varse när man ser campusritningarna och läser om hur arkitekterna Georges Candilis, Alexis Josic, Shadrach Wood och Manfred Schiedhelm planlade ett modulsystem och rutnät där övertäckta gator och innergårdar skulle skapa en sammanhängande campusstad med två- och trevåningshus. Arkitekterna ansåg att kommunikationen hade avgörande betydelse: campusstaden i Dahlem skulle präglas av flexibilitet och ickehierarkisk kommunikation mellan lärare och studenter.

I sin beskrivning från 1971 framgår hur Henning Larsens Tegnestue såg på den flexibla campusstaden på Dragvoll med en- till trevåningshus: ”Strukturen danner et sammenhængende mønster for kommunikation og kontakt – en uformel ramme om det indre liv, med de færreste mulige barrierer for den stadige strøm af situationer og relationer mellem mennesker og de ting, de har brug for.”

Dahlem har nyligen byggts ut. Florian Nagler Architekten färdigställde 2015 en stor tillbyggnad där arkitekt och byggherre tagit tillvara, vidareutvecklat och lagt till arkitektoniska och ekologiska värden till 1970-talets byggnadskomplex. Liksom Dahlem är Dragvoll en god universitetsmiljö, som dessutom har mycket höga värden som arkitektur och kulturminne. Varför inte ånyo hämta och vidareutveckla idéer från Dahlem i Berlin? Florian Naglers tillbyggnad vore en utmärkt inspirationskälla för Dragvolls vidareutveckling.

Både stort och nära

Statens bygge- og eiendomsdirektorat avsåg runt 1970 att samlokalisera alla slags universitetsverksamheter till Dragvoll-Stokkan. De första byggplanerna var därför enorma med en total byggnadsarea på 700 000 kvadratmeter, vilket ganska snart reducerades till 500 000 kvadratmeter, förvisso en ansenlig area ändå. Planen var att uppemot 25 000 studenter skulle bildas och utbildas här.

Genom strömmande kommunikation skulle avstånden krympa och genom flexibla byggnader i en kvartersstruktur skulle den småskaliga staden skapas. Resultatet blev campusstaden på Dragvoll med sin mästerligt rika materialanvändning samt sina ljusa och levande gaturum under glastak där dragvollarna kan mötas torrskodda.

Inspirationskällorna var många: vädret i den trönderska huvudstaden men också basarer i arabiska städer, gallerior i europeiska städer och centrumkvarter i en brittisk universitetsstad. I sitt bidrag 1970 skriver Henning Larsen Tegnestue: ”Det koncentrerede universitetsanlæg er i udstrækning ca. 450 x 900 meter. Fra centret i universitetet kan ethvert punkt nås på mindre end 5 minutter. Som reference kan nævnes det gamle universitetscenter i Oxford, der er af næsten samme utstrækning, horisontalt og vertikalt.”

 Universitetssenteret Dragvoll har byggts ut i fyra steg: 1978, 1993, 2003 och 2007. Dragvoll har i dag en bruttoarea på 83 300 kvadratmeter som tillägnas stora delar av Det humanistiske fakultet och Fakultet for samfunns- og utdanningsvitenskap. Forskare, lärare och administratörer har framför allt sina arbetsplatser i enskilda kontorsrum med en nettoarea på 8,8 respektive 11,7 kvadratmeter. Kontorens rumsareor är goda och välbehövliga.

Den norska staten har under decennier vidmakthållit och vidareutvecklat detta unika och internationellt kända campus. Dragvolls idéer, gestaltningar och lösningar är i mångt och mycket relevanta och välfungerande för 2020-talets universitetsverksamhet i en globaliserad värld med lokalt sammanhang.

Universitetshistoriska typologier

Arkitekturhistorikern Claes Caldenby har diskuterat universitetens ekonomiska och kulturella betydelse för stadsutveckling: ”Runt om i världen betonas också alltmer universitetets roll som kulturinstitution och inte minst studenternas betydelse för det vitala stadsliv så många önskar sig. ’Cityuniversitetet’ har blivit ett begrepp i tiden, i kontrast till 1960- och 1970-talens utlokaliserade ’externuniversitet’.” Caldenby skrev om denna byggnadstypologi 1996, och enligt den skulle Dragvoll vara ett externuniversitet, Gløshaugen och Kalvskinnet delar i ett cityuniversitet.

Henning Larsens Tegnestue placerade in Dragvoll i en annan typologi, nämligen i en historisk-typologisk utvecklingshistoria med fyra faser: från det primitiva samhällets organiska lärande via det differentierade samhället och det moderna storsamhället till en idealiserad global situation med ett osynligt och allestädes närvarande världsuniversitet: ”Universitet = verden. At lære = at leve.” Hos dem var Dragvoll lokaliserat i den tredje fasen, på väg in i den fjärde fasens byggnadslösa, elektroniska och helt demokratiska universitet.

Dragvolls analoga och digitala sidor

Henning Larsens framtidsvision om det byggnadslösa och elektroniska universitetet har en del likheter med 1970-talets vision om det papperslösa kontoret och 1990-talets om World Wide Web. Dels skulle analoga materialiteter, som byggnader, inte längre behövas tack vare de nya elektroniska lösningarna. Dels skulle framtidens universitet vara elektroniskt, allestädes närvarande och fullständigt demokratiserat på en global nivå: vem som helst skulle när som helst kunna hämta information om vad som helst samt meddela hela världen sina erfarenheter.

Sedan dess har som bekant kopiatorer och skrivare blivit helt allmänna och kontorens pappersanvändning mångdubblats, medan internet blivit lika mycket en plats för desinformation, konspirationsteorier och upprörda fördömanden som för information, forskningsresultat och övervägda omdömen. Dagens universitet har en utomordentligt viktig roll som producent, förmedlare och försvarare av kunskap, likaväl i seminarierum och lektionssalar vid universitetscampus som Dahlem, Dragvoll och Frescati som på plattformar och sociala medier som Facebook, Wikipedia och Youtube.

Dragvoll är väl förberett för denna viktiga roll, eftersom digitala lösningar alltid varit integrerade i byggnadskomplexet och dess organisation: ”Der er fælles brug af de almene undervisningsrum – administreret på datamaskine”, skrev projektgruppen 1971. Henning Larsens kontor i Trondheim, med arkitekten Per Knudsen i spetsen, byggde verkligen ett flexibelt campus med både digitala och analoga lösningar. Som Statens bygge- og eiendomsdirektorat lyfte fram 1979 inneslöt själva byggnadsstrukturen redan då ”føringsveger for billedtelefon, teleks, faksimile, dataanlegg og internt fjernsyn.”

Givetvis har NTNU, och tidigare Universitetet i Trondheim, uppgraderat Dragvolls lokaler kontinuerligt, bland annat med nya informations- och kommunikationstekniska lösningar.

Dragvoll under kommande 50 år

Om 1960- och 1970-talet byggde externuniversitetet och 1990-talet cityuniversitetet behöver 2020-talet bygga hållbarhetsuniversitetet ( bærekraftsuniversitetet). Universitetets ledning, administration och tekniska personal såväl som dess forskare, lärare och studenter samt inte minst politiker och allmänhet behöver ta hand om och utveckla befintliga byggnader, organisationer, platser och processer på hållbara sätt.

Utifrån ett hållbarhetsperspektiv behöver vi ta hand om och förbättra existerande analoga och digitala infrastrukturer för vetenskaplig forskning, undervisning och kommunikation. Det finns således goda skäl för att ta hand om och utveckla det lokala Dragvoll som universitetscampus och kunskapsorganisation samt det globala Dragvoll som del av vetenskapliga nätverk och digitala plattformar.

Dragvoll som del i ett hållbarhetsuniversitet, det låter onekligen som en god idé för verksamheten under kommande 50 år. Låt ”Drivhuset”, som Dragvoll kallas i folkmun, få vara platsen för hållbar kultivering och vetenskaplig produktion inom humaniora och samhällsvetenskap.